"Det är dags att – trots allt – höja rösten och säga ifrån"

Det verkar som om "Befria samtalet" har öppnat dammluckorna. Från alla håll kommer uppskattande kommentarer där människor berättar om sin längtan efter att slippa utsättas för ett sammelsurium av oönskade ljudintryck.
Många har fått nog, helt enkelt, och HRFs kampanj "Befria samtalet" tycks ha gett dem en röst.
Men HRF är på intet sätt först med att lyfta ljudmiljöfrågan. Den har varit närvarande i debatten under lång tid, om än lite väl undanskymt. Då och då har det dykt upp en upprörd krönika, en fundersam essä, en irriterad debattartikel. Men sedan har det fortsatt att vara rätt... tyst.
Författaren, journalisten och tecknaren Anders Mathlein påminner oss om en text han skrev "Under strecket" i Svenska Dagbladet för ett år sedan: "Tynande tillvaro för tystnaden". Där konstaterar han bland annat: "Klagan över ljudnedsmutsningen av stadsmiljön är sannerligen inte ny, det märkliga är att problemet bara växer."
Och det har han verkligen rätt i. Hur kommer det sig att så många tycker att dålig ljudmiljö är så besvärligt, och ändå görs det så lite åt det? Hur kommer det sig att så många går och tiger om något som de känner så starkt? Hur kommer det sig att vi så ofta sitter kvar i restauranger och caféer där vi inte kan samtala utan att småskrika? 
Och Mathlein slutar med några rader som, så här i efterhand, känns som ett preludium till vår pågående ljudmiljökampanj:
"Det är mycket vi går miste om på grund av ljudföroreningarna. Det är dags att – trots allt – höja rösten och säga ifrån."